Det händer inte så ofta att en artist så uppenbart siktar på de stora scenerna, utan att hen för den sakens skull förlorar en udd av relevans.
Men precis som lyssnaren kunde ana att det fanns mer än replokalsslammer i Joakim Thåströms punksparkar finns det mer i Min Stora Sorg än att vara en markering i marginalen av den svenska musikhistorien. Ann-Sofie Lundin är en artist som söker sin publik.
För att förstå vilken sorts artist som vi har att göra med bör vi skala bort alla yttre lager, hela vägen ned till märgen. Under pianoackorden och de enkla melodierna – närmast naiva i sin lätthet – ryms gospel och minimalistiskt dunkande dansmusik, uppfostrad på MTV och på tanken om allas lika värde.
Det finns ett ord som bättre än något annat skvallrar om vad Min Stora Sorgs musik handlar om.
Mod. Modet att göra musik på egna villkor, utan att skämmas för sin uppenbarelse.
I ett land där »bra musik« länge har likställts med »svartsynt rock« finns det i Min Stora Sorgs psalmer, för det är vad de är under de kliniskt framopererade beaten, en djup närvaro och en längtan efter ett sammanhang.
Ann-Sofie Lundin växte upp i Sätra utanför Gävle, tillsammans med sin spanska mamma, svenskfödde pappa och en äldre bror. Hennes musik söker hela tiden barndomens bitterljuva ögonblick; psalmerna i skolan just när sommaren står för dörren.
Hon och hennes bror brukade sjunga med i de TV-sända gudstjänsterna på söndagarna. Det gjorde sändningarna lite mindre långtråkiga.
I dag gör hon gospel för nollnolltalet; stenhårda gatupsalmer inslagna i mjuka melodier.
Live utsätter Ann-Sofie Lundin sin musik för grova elchocker. Tusentals volt strömmar genom arrangemangen, till dess att de förvandlas till mullrande monster av el.
Elektricitet som har gjort henne till en av landets bästa liveartister. Hennes framträdanden, koreograferade tillsammans med Daniel Åkerström-Steen och John Artur, är uppenbart menade för stora scener.
Den som såg Min Stora Sorg live under 2012 noterade hur snabbt hon växte som scenartist. Året avslutades med att Ann-Sofie glänste över huvudnumret El Perro Del Mar under en klubbkväll på Strand i Stockholm.
Min Stora Sorg gör musik som, utan att någonsin säga det, är i ständig opposition mot rockhistorien. Hypermoderna psalmer bryggda på Rihanna, Burchill och Butler. Och när Ann-Sofie Lundin slutligen öppnar munnen och sjunger en enkel rad om att vara sig själv låter det som att hon har daggdroppar i sina stämband.
www.minstorasorg.com